”När jag frågade storebror härom kvällen vad krumelurerna i sagoböckerna som han brukar läsa i för mig ibland egentligen betyder, så svarade han ganska så malligt att ”det får Du lära Dig i skolan”.

Och dom vuxna har ju prasslat med papper och bläddrat i något dom kallar för tidningen och sedan har dom kunnat berätta de mest fantastiska saker som dom säger STÅR i tidningen.

Men hur man än vänder och vrider på den så är det inget som STÅR någonstans, det är bara platta ritade krumelurer som inte går att förstå sig på alls. Jo, kanske förresten, en av krumelurerna liknar faktiskt en orm som slingrar sig och en ser faktiskt ut som en rund ring. En annan ser ut som det märket som pappa ritar på tipskupongen ibland och en är bara ett rakt streck...

För en stund sedan kom brevbäraren med posten. Då hade pappa sönder kuvertet som har så fina små bilder klistrade utanpå. Sedan tog han ut ett papper som fanns inuti kuvertet och så sade han att ”det STÅR att Farmor kommer och hälsar på, så nu ungar får vi sätta igång och städa i stället för att åka och bada”.

Men när jag tittade på papperet fanns ingenting som STÅR där heller. Så konstigt att det där lilla papperet kunde få Pappa att börja städa!

Jag undrar sååå, VAD ÄR HEMLIGHETEN ...?”

På promenaden frågar 3-4åringen: ”Vad står det på den skylten?” Den vuxne svarar: ”Blommor”. Barnet funderar kring ordbilden och hjärnan registrerar den omedelbart.

Nästa gång man passerar förbi upprepas samma sak, gång på gång.

En önskan att kunna tolka skrift har med all sannolikhet väckts mycket tidigare i livet, men börjar nu ta sig så här konkreta former - en uttrycklig begäran från barnets sida att få hjälp med att uttolka det skrivna/tryckta ordet.

Med tiden samlar barnet fler och fler ordbilder i hjärnan med hjälp av sin naturliga vetgirighet inför den här fantastiskt spännande upptäckten, att det finns ett tyst, hemligt språk också - ritade krumelurer på skyltar och papper som faktiskt betyder någonting - ”här gäller det att hänga med och försöka lista ut vad de där krumelurerna egentligen betyder” - att knäcka koden för det ritade ordet - det som kallas för skriftspråket.

Lite längre fram i livet frågar barnet, som nu själv vill skriva - det vill säga rita ner på pappret de ljud som kommer ur munnen när man säger ordet ”blommor”.

Det är i detta ögonblick den stora katastrofen börjar för en del barn - när den vuxne svarar: ”be äll o ämm ämm o ärr” - det utan jämförelse absolut effektivaste sättet att skapa läs- och skrivsvårigheter!

”Kaos och elände! Här har man gått och fattat hur man ritar ljuden när man säger ordet ”blommor” och så kommer någon och fördärvar allting och säger be äll o ämm ämm o ärr!”

Man kan då fråga sig varför inte samtliga barn som hör bokstävernas ”namn” (be, ce, de, äff, ge, hå och så vidare) i stället för läsljuden får läs- och skrivsvårigheter.

Svaret är mycket enkelt. Läsinlärningsprocessen börjar mycket tidigare än vad man hittills trott. Den sker i själva verket under hela barnets levnadstid. Ända från födelseögonblicket är det normalhörande och normalseende barnet omgivet av språkljud och läpprörelser som formar språkljuden. De flesta normalbegåvade barn lär sig faktiskt att läsa själva trots - en många gånger felaktig - läsundervisning.

Dessutom lär sig barn tidigt att de vuxna minnsann inte alltid menar vad de faktiskt säger - de lär sig att tyda och omtolka vuxenspråket (Telefonen ringer: ”Du, är det till mig så är jag inte inne” är ett inte alls ovanligt exempel).

Därför vänder sig denna läslära i första hand till dem som har anvaret för barnets tidigaste läsutveckling - föräldrar, daghemspersonal, dagbarnvårdare och fritidspedagoger. Så tidigt som möjligt skall det lilla barnet förknippa ett ljud med en viss bokstavssymbol - a för apa, b för banan, c för citron och så vidare.

Grundtanken med alfabetsorden som följer är att läsaren skall få höra och se samtliga bokstavskombinationer - A tilsammans med b, c, d, e, f, och så vidare, B tillsammans med a,b,c,d,e osv, osv, osv. Har man en gång fått hjälp med att lära sig uttalet av bokstavskombinationerna och sedan nött in dem, så känner man igen dem även i andra ord man möter.

Även små barn kan lära sig känna igen ljudkombinationer i skrift och därför kan alfabetsdelen användas med en vuxens hjälp till att se och höra hur orden ljudas ihop, få prata kring en del ord som man har anknytning till, få skratta åt ett och annat ord, få fråga vad ord betyder, få leka och hitta på egna ord som innehåller den aktuella ljudkombinationen.

Läsinlärningen kan och bör göras till en verklig ”höjdare”, dagens trevligaste stund. Och små barns inlärningskapacitet skall inte underskattas, de har en otrolig potential!

Andra fenomen man tidigt behöver lära sig är att helt enkelt acceptera och lära sig utantill att en del ord låter lika men skrivs olika som till exempel kära och tjära, kål och kol med flera. Likaså att Oet i Olle uttalas på ett sätt, medan Oet i Olly uttalas som ett Å. Man uttalar psykolog som det skrivs, men uttalar psalm som salm. Svara om barnet frågar om dessa egendomligheter i svenska språket, annars får man lära detta senare i svensk språklära i skolan.

När barnet frågar varför det ibland står två likadana bokstäver intill varandra, kan man svara att ibland vill man att ett ljud skall låta kort och ibland långt. Som exempel kan följande mening sägas och skrivas: ”När man åker på läger så lägger man sig ofta väldigt sent”. (Det är spännande att åka på läger och få vara uppe länge, en sådan mening kommer barn ihåg!)

Sch-ljudet kan man lyssna till och titta på i till exempel Elsa Beskows ”Sagan om den lilla, lilla gumman” när hon ropar ”Schas katta!”, en boksida som uppskattas av de flesta barn. Lyckas man med konststycket att knyta samman positiva känslor med läsinlärning, så sker inlärningsprocessen otroligt mycket snabbare!

Det är författarens förhoppning att denna läslära skall kunna vara till hjälp även för de vuxna med läs- och skrivsvårigheter som behöver börja om från början - nu med hjälp av fonem-metoden. Det budskap jag i detta arbete försökt att vara övertydlig om är, att bokstäver som sagt bara är en kulturell överenskommelse om hur man ritar pratljuden.

Man lär sig läsa bra genom att läsa mycket!