ATT VARA FÖRÄLDER


Ofta, tyvärr alltför ofta, har jag i mitt mångåriga arbete som psykolog i förskola och skola mött föräldrar som - då problem redan uppstått - sagt till mig efter att vi talats vid om svårigheterna: ”Tänk, om jag hade vetat det här för längese´n!”. Därför vill jag gärna dela med mig till Dig förälder - i förebyggande syfte - lite grand om de vanligaste problem som andra föräldrar och jag samtalat om, i avsikt att underlätta för Dig i Ditt föräldraskap.

Att få barn är ju faktiskt ett mirakel i sig! Du - just Du! - är speciellt utvald för att bli förälder till just Ditt lilla barn! Dessa underbara, ljuvliga små skapelser - så totalt hjälplösa och utlämnade till sina föräldrars kärlek, omvårdnad och kunskaper, i nämnd ordning.

I alla andra roller i livet kan Du säkerligen med lätthet bytas ut, även om Du inte tror det själv just nu, kanske som bäst mitt i karriären, men i rollen som förälder är Du faktiskt oersättlig!

Att vara förälder är faktiskt den finaste av alla våra roller i livet, och samtidigt den svåraste! Vill Du köra bil i samhället, så måste Du gå igenom en grundlig utbildning, både praktisk och teoretisk, bli prövad och få bekräftelse på att Du är kompetent för uppgiften. Att forma och fostra framtidens medborgare - Ditt barn - får Du lov att göra på känn och efter eget gottfinnande. Som väl är, vill jag genast betona!

Livet i allmänhet och föräldraskapet i synnerhet är ju mestadels en känslig balansgång - och som tur är så är de flesta barn både tåliga och anpassningsbara. Vi gör ju alla så gott vi kan, eller hur?

Att mamma och pappa är lika viktiga är ju självklart. Men man är olika vikiga under olika perioder i barnets liv! Om pappa känner sig lite utanför den innerliga närheten mellan mor och barn under babyperioden, så känner ju mamma på samma sätt när det är lumpardags och far och son ventilerar kaliber på kulor och krut och k-pistar och annat elände som avhandlas med mycket stort allvar i rösten.

Kan man då någonsin bli en bra förälder?

Nja, inte enligt tonåringarna i alla fall! Alldeles säkert har Du hört talas om grabben som sade att ”när jag var mellan 14 och 20 så var min pappa inne i en väldigt besvärlig period, men se´n rättade han faktiskt till sig”. Man kan skratta efteråt, men fast det är helt i sin ordning med frigörelsen i tonåren, så känner ju nog de flesta föräldrar en period av vanmakt, ilska och förtvivlan - för man känner sig så vilsen, osäker och hjälplös, och ibland också helt värdelös. Tonåringar har ju en helt fantastisk fingertoppskänsla för föräldrarnas svaga punkter - och utnyttjar inte sällan denna kunskap på ett mycket raffinerat sätt, ofta oskuldsfullt grymt i sin naivitet. Man känner inte igen sitt hittills så - i stort sett i alla fall - välartade barn, och man tror sig vara helt ensam om problemet, för kompisarna är ju likadana som dom alltid varit när dom kommer på besök. Hemma hos Dig ja! Men om Du kunde se Ditt barn hemma hos kompisarna, så skulle Du se att där är Ditt barn lika artigt och trevligt som alltid, medan kompisen uppför sig lika oförskämt fräckt mot sina föräldrar som Du nyss reagerade på hemma.

Det gör ont att föda barn och det gör ont när frigörelseprocessen sätter igång. Men den är nödvändig, och naturligtvis vill Du inte handikappa Ditt barn så att det inte får bli en självständig individ som kan stå på egna ben, får känna sig kompetent, vuxen. För många föräldrar har det varit en tröst att få höra, att ju besvärligare frigörelseprocess, desto bättre har förhållandet i allmänhet varit under de viktigaste barndomsåren! Det är en paradox att ju närmare och varmare kontakt man haft med varandra, desto fler band måste - nej, inte klippas av! - tänjas ut ett bra tag - och desto kämpigare blir frigörelseprocessen!

Det kan bli många hårda meningsutbyten innan hormonerna är på plats och mognaden infunnit sig och ”barnet”, som nu kanske är bortåt ett par meter långt, inser att det är en stor trygghet att kunna komma hem och resonera med Dig förälder, få höra Din mer erfarna syn på tillvaron, få ”tanka” lite värme och kärlek, få vara ”Pötis”, ”Gjynet” eller ”Lillan” igen, om så bara för en liten stund.

Kunde Du höra Din tonåring på skolgården dagen efter ert jättegräl hemma, så skulle Du inte tro Dina öron, för just Dina argument som igår klassades som rena stenåldersgruset, tycks komma väldigt bra till pass idag i gänget. Kompisarna ser till och med lite beundrande ut och nickar instämmande ...

Jag minns när jag en gång i tonåren vräkt ur mig diverse fräckheter mot min mamma och efter en stund sade ett skamset ”förlåt!”, så svarade hon på ett sätt som jag gärna vill dela med mig till alla er föräldrar: ”Jag förlåter Dig så gärna, på villkor att Du själv förstår och förlåter Dina egna barn en gång i tiden, när de i sin tur behöver avreagera sig på Dig, när livet i tonåren känns oförklarligt, svårt och besvärligt”.

Framlinde kyrkoherden Erland Frizell, som döpt alla mina tre barn, sade i doptalet då min äldsta dotter föddes bland annat "uppfostra era barn med kärlek". Dessa fina ord var lätta att ta till sitt hjärta och ha som ledstjärna i föräldraskapet. Men i mitt arbete har jag inte sällan mött föräldrar som inte förstått att kärlek också innebär att sätta gränser. Kärleksfullt satta gränser anpassade till barnets ålder och mognad - här har vi balansgången igen! Det är synd om barn som måste få gränserna påpekade av arga utomstående som självklart reagerar på dåligt uppförande, inte alltid i så värst diplomatiska ordalag.

Minns att Du får tillbaka en gång i relation till vad Du givit! Du kommer aldrig att ångra den tid Du har tillbringat tillsammans med Ditt barn. men i min yrkesverksamhet har jag sorgligt ofta stött på föräldrar som djupt ångrar att jobb, karriär och andra intressen givits betydligt högre prioritet än familjelivet. Gå inte i samma fälla som pappan som satsade allt på företaget med ständig övertid, långdragna tjänsteresor, aldrig tid att hålla löften om fisketurer och hockeymatcher, alltid var det nå´t ”viktigt” som kom i vägen. Därtill mycket representation, i sanningens namn lite för mycket. Det dåliga samvetet var en ständig följeslagare.

En dag lade han till sin förvåning märke till att sonen blivit lika lång som han själv. Det högg tag i honom och han föreslog lite fotbollslir framåt kvällen. Med tonåringens hänsynslösa uppriktighet och språkval svarade sonen: ”Vem faen är Du? Du har aldrig brytt Dig om mig, nu skiter väl jag i Dig, gubbdjävel!”

Barn märker ju lätt vem som bryr sig om, vem som ger av sin tid, finns till hands med plåster och kramar, som har tid att lyssna och stötta, hjälper till att lösa kamratkonflikter, stannar hemma när man är sjuk och behöver saft åtta gånger i timmen, lagar mat, tvättar fotbolls- respektive dockkläderna, städar, går med till tandläkaren, till träningen och alltid tjatar om allt som är farligt, i takt med stigande ålder.

Ibland har jag hört föräldrar säga att ”vi är mer som kompisar barnen och jag”. Men kompisar skall man ha bland sina jämnåriga och att överge föräldrarollen är ett svek! Barn behöver faktiskt sina föräldrar som just föräldrar!

Barn behöver inte flotta statusprylar. Barn behöver tid tillsammans med sina föräldrar. Vanlig enkel vardag, kryddad med värme, glädje och massor av kärlek och förståelse. Är man fyra år vill man mycket hellre ha picknick på stranden eller cykla iväg till kiosken och köpa glass än åka upp i Eiffeltornet. Att grannarna blir mer imponerade av Paris har barnet naturligtvis ingen som helst känsla för. Vad är viktigast för Dig?

Dofterna i köket vid pepparkaksbaket glömmer barn aldrig. Och så härligt att få kladda med degen och sedan få forma den till både farliga drakar och söta prinsesskronor.

Och att få måla påskäggen precis som man vill, till doften av påskliljor och nyutslagna björklöv är en överkomlig lyx för de flesta. Att tillsammans plocka vilda blommor och försöka få till stånd en midsommarkrans som sitter ihop någorlunda en stund åtminstone, kan också vara ett äventyr, särskilt om man råkar stöta på herr Snok, sammetssvart med gula fläckar på huvudet. Det är minsann något att berätta om det, när dagisfröken eller fröken i skolan frågar vad man haft för sig under sommaren. Fångat krabbor med snöre kring en sten, ”kokat kaffe” under vattnet, plockat smultron, fått minst fjorton abborrar, hälsat på kompisar och släktingar, saftkalas i syrenbersån ....

Och vilken lycka att få snubbla omkull i den mjuka mossan när kantarellerna lyser gula, fast ibland är det ju bara ett löv förstås. Även små barn brukar märka att det doftar gott i skogen på hösten. Har man tur kanske Kurre Ekorre eller Klas Klättermus kommer fram och leker tittut en liten stund.

”The best things in life are free” sjöng man i en schlager från längese´n, men det är lika sant idag. Unna Dig lyxen att tillbringa så mycket tid Du kan med Ditt barn, berätta ”om forna tider”, det vill säga om Dig själv när Du var liten. Lyssna på Ditt barn, vad är bra i livet, vad är farligt och skrämmande, är alla i närgruppen go´a kompisar, är Du själv alltid en bra kamrat eller gör Du dumt mot någon ... Det är oerhört tungt att vara barn och inte ha någon att prata med. ”Ja, jag lovar ... se´n ... jag måste, förstår du .... i morgon kanske ... förlåt, jag glömde ...

Ja, det här dåliga samvetet delar vi väl alla. Men skall vi vara bra föräldrar måste vi ju också tjäna ihop till livets nödtorft! Pengarna ramlar ju tyvärr inte in av sig själva, inte ens under de viktiga småbarnsåren. Det gör ju däremot räkningarna. Här har vi då balansgången igen - att inte bara flyta med i alla krav, utan göra medvetna val - och ta konsekvenserna av dem. Behöver jag arbeta heltid just nu, tjänar familjen totalt något på det, måste båda arbeta hel- eller deltid om man är två föräldrar, behöver jag åka på den där veckoslutskursen fast den låter så lockande? Kan vi bo enklare men sova bättre på natten och bli gladare föräldrar om vi inte behöver oroa oss för hur vi skall klara lån och amorteringar på statushuset? Snabbmat är dyrt, långkok tar tid men lär vara kolossalt mycket nyttigare och billigare. Ärva kläder, eller ...?

Valet är Ditt - ingen annans. Det är du och Din familj som får ta konsekvenserna av Dina val. Ibland måste man ta ett jobb långt borta från familjen, för att det är det enda man kan få just då. Eller läsa in en kurs i en utbildning som senare upphör, annars kan flera års studier vara bortkastade, fast återbetalningskraven på studielånen kommer ändå.

Men minns, att Du förälder är livsviktig för Ditt barn! (Detsamma gäller ju Dig som blir ersättare för en förälder.) Aldrig någonsin mer blir Du så reservationslöst älskad som under barnets förskoleår! Aldrig mera blir Du så bra i någons ögon. Ditt barn litar på Dig och därför får Du inte svika! De här viktiga åren kommer aldrig tillbaka, inte en enda dag, hur mycket Du än önskar det.

Vi har mer än nog av kontroll och förmynderi i samhället, och det vore fasansfullt med ännu mer ”makthaveri” (med betoning på haveri) i hemmen. Inga förskönande, falska ord om att ”vi gör det för barnets bästa, för säkerhets skull”, kan någonsin förlåta eller vara en ursäkt för alla dåliga och många gånger felaktiga ingripanden på mycket svaga grunder, där man separerar barn och föräldrar!

Till livets alla underbara mysterier hör ju att vi alla är olika, helt unika. Än så länge är väl bäst att tillägga, så här i genteknikens klåfingriga vagga!

© Irja Streiffert leg. psykolog